Förlossningen

Det började med förvärkar lite smått redan på lördagen då vi var bjudna på middag. Middagen gick bra och det var först på morgonen på söndag som jag kände av de riktiga förvärkarna. Markus klockade in mig mellan 5-10 min mellan varje värk och så fortsatte det under hela söndagen. Söndag kväll runt nio stod jag inte ut längre så vi åkte in till Huddinge och där kollade dom hur mycket jag hade öppnats. Det var EN centimeter. Eftersom vi ändå hade åkt in så fick vi rådet att vandra i sjukhuset korridorer i två timmar för att se om jag kunde öppna upp mig mer. Efter att de två timmarna hade gått så var jag forfarande bara en centimeter öppen. Vi tog taxin hem igen.

På måndag morgon stod jag inte ut längre, värkarna gjorde för ont så vi tog taxin igen och åkte in till Huddinge. Där konstaterade dom att jag fortfarande var öppen en centimeter. Dom kollade med ultraljud hur mycket fostervatten det fanns kvar och nivån var just precis godkänd. Nu fick jag skriva in mig. I förlossningsrummet fick Markus sova i en fotölj och jag fick morfin för att kunna sova och slappna av.

Flera timmar senare vaknare jag och frågar personalen om vi fortfarande ska gå på vanliga ultraljudet som var inplanerat sedan tidigare. Vi går upp i godan ro men när barnmorskan kör maskinen över magen blir hon alldelens tyst och undrar varför jag är här när jag redan är inskriven på BB. Hon hittar hjärtljud som var väldigt långsamma och trycker därför på en knapp, kör mig i sängen ut i korridoren förbi andra gravida par, ner till BB igen där hela personalstyrkan samlas runt mig eftersom hon tryckte på storlarmet. Jag ligger på sängen och storgråter, såhär hade jag inte tänkt att förlossningen skulle starta. Barnmorskan bannar BB-personalen och undrar varför ingen har satt CTG- övervakning på magen under hela måndagen och de har inget bra svar förutom att de ville ge mig lugn och ro att sova. Nu sätter dom mätare både för mig och Malte i magen.

Tiden går och nu är jag öppen tre centimeter. De frågar om jag vill prova en ballong i vaginan för att hjälpa till i öppningsprocessen. Den kan sitta tills jag är öppen fyra centimeter. Nu börjar jag få riktigt jävla ont vid varje värk. Ber om lustgas och jag djupandas men de berättar inte att jag måste andas över toppen på värken, utan jag släpper masken precis då värken toppar, vilket gör att jag skriker av smärta. Sen korrigerar dom mig men då har det ändå gått flera timmar av onödigt ont. Markus får stryka mig på armen långsamt fram och tillbaka för att påminna mig om att andas mig igenom värken. Sedan sätter dom in en slang för extra fostervatten. När jag är öppen fem centimeter sätter dom en EDA (ryggmärgsbedövning) himmelriket! All smärta är som bortblåst, jag kan andas och fokusera på förlossningsarbetet igen. De sätter in en kateter för urinen, elektronisk läsare på Maltes huvud för att följa hans puls bättre.

Timmarna går, nu är jag öppen ca åtta centimeter. Under tiden tar det även prover från Maltes huvud en gång i kvarten för att se stressnivåerna. De säger åt mig att lägga mig ner och ha ett ben uppe i en gynställning, sen det andra benet. Jag står/ligger över en saccosäck och gör allt för att jag ska öppnas mer. Plötsligt är Maltes stressnivåer alldeles för höga och stämningen i rummet blir allvarlig. De bestämmer att prova sugklocka, vid nio centimeter. Nu gör det så jävla ont att EDA:n och lustgasen inte hjälper ett dugg, jag känner hur de formligen drar isär min vagina med metallverktyg och fingrar och gång på gång släpper klockan. Jag ligger bara och skriker och kvider och skakar av all smärta. Jag krystar och tar i allt vad jag har, vrålar som ett djur och gör verkligen allt som de säger åt mig att göra. Jag hör allt detta förvrängt och allt är vitt av all lustgas jag dragit i mig, jag kan inte se- men jag är SÅ lycklig då jag förstår att det ska bli snitt. De kör mig direkt till operationen och under tiden får jag en liten brun glasflaska som de säger åt mig att dricka direkt. Det smakar underlig mint. Sen kommer en narkosmask och jag andras en massa för nu vet jag att snart är det slut på allt det onda.

Två timmar senare vaknar jag med konstig hals- min röst är nästan borta efter att de kört ner andningshjälp under snittet. Massa människor står runt sängen och säger grattis och Markus står där med ett litet knyte i famnen och visar fram honom. Jag hör mig själv säga "är han ok, är han bra" och vågar nästan inte se på honom plus att jag är fortfarande så drogad efter snittet. När larmet gick om akutsnittet fick Markus bara hänga på och sitta utanför operationen men var med vid uppvakningsbordet där de sög ut en massa bajs och slem från Maltes mun och näsa. Han hade hunnit tränga långt ner och låg precis rätt för vaginal förlossningen men bajset i fostervattnet kombinerat med att jag inte kunde öppna mig fullt ut gjorde att de bestämde att han skulle snittas. Det var väldigt lite fostervatten kvar.

Malte hade en 3:a vid Agpartestest första minuten men tog sig nästan direkt när han fick syrgas och blev masserad på ryggen. Dom lade honom liten och blodig direkt på Markus bröst och sen fick han sitta och vänta på att jag skulle vakna från narkosen. Första måltiden som Malte fick var tillägg som en sköterska gav honom. Efter snittet körde dom mig till förlossningen igen då det var fullt på BB, vi fick den sk. "guldbrickan" frukostmackor med juice men jag orkade varken dricka eller äta och låg bara och grät. Sen kom de med Malte och la honom vid bröstet och han började suga direkt. Jag kunde inte fatta att den lilla gnyende babyn var vår, han som hade varit i magen i nio månader, helt overklig känsla. Tittar på fingrar och fötter och den lilla spända kroppen som rycker till vid minsta ljud. Så skör och så himla fin. Vår Malte.
/08